En månad

För en månad senad lämnade Ada mig. Beslutet var mitt och trots det, skär det till i mitt hjärta och ögonen tåras då jag minns min kära Adiz.

Den senaste veckan har jag varit rädd över att också missta Ikwil. Blodprov har tagits pga att Ikwil har fått skalliga ställen på kroppen. Ingen alarmerande hittades i blodproven, så Ikspiks får leva ett normalt liv.
Förra fredagen fick jag igen uppleva hur envis Ikwil också kan vara. Det behövdes flera människor och munkavel för att få blodprov av Ikwil. Kändes å andra sidan skönt att veta att 10-åringen ännu har krafter att sträta emot.